— Jag vill säga dig något, Tomas, sade hon. Jag vill säga dig, varför jag grät.
Tomas kände, att han bleknade.
— Jag tror, att jag kommer att få ett barn.
Han stod mållös och stirrade på henne, som om han icke förstod.
Men Märta stod vit och lugn. Hon grät icke nu.
— Vi ha gjort orätt, Tomas, nu går det oss illa!
Timmarna runno.
Tomas och Märta kunde icke lämna varandra. Varje sekund tycktes dem dyrbarare än någonsin. De kände lyckan glida sig ur händerna; de trodde sig se henne likt en nyckfull, förnärmad gäst vända dem ryggen och lämna dörren på vid gavel för mörkret, för det okända, för olyckan. De kunde icke ångra, att de hade älskat varandra, och de ångrade då i stället varje timme, som de låtit gå tom och obegagnad förbi. Deras ögon sökte varandra med en annan lidelsens eld, deras läppar brunno mot varandra med en hetare glöd än förr, deras famntag blevo krampaktiga, som om det gällt att hålla en flyende kvar, och de älskade från denna dag så, som de fördömda älska.
[XII]
Novembermörkret tätnade över skorstenarna och taken.