Sömmerskan i fönstret snett emot tände nu sin lampa. Skenet föll in i Tomas rum; han såg skuggan av sitt eget huvud röra sig på tapeten.
En svart krokig gestalt med en påse över ryggen och en käpp i handen smög ljudlöst fram över gården. Det var bensamlaren. Han tassade fram till soptunnan, lyfte av locket och började peta med sin käpp bland avskrädena, plockade upp några benknotor, vände på dem och stoppade dem i sin påse. Därefter lade han locket på tunnan och smög sig åter bort.
Den tunga porten slog igen om honom med en skräll.
Smedens slägga arbetade alltjämt, och eldskenet på muren flammade allt rödare, medan gårdens längor och plank svartnade mer och mer i oktobermörkret. En hund började skälla i granngården — några kvinnor pratade och skrattade i portgången — och det blev åter tyst.
Tomas spratt till: någon knackade på dörren.
Det var Märta.
— Å, Märta, är det du — jag satt här ensam i mörkret och tänkte på dig, men jag väntade dig inte... du skulle ju gå bort!
— Ja, sade Märta, jag kommer just därifrån. Det var så tråkigt där. Jag sade att jag mådde illa och gick min väg. En herre måste följa mig, naturligtvis, det var omöjligt att slippa. Han följde mig ända till vår port, och där stod jag innanför och väntade en lång stund, innan jag vågade mig ut igen... Och nu är jag här!
Hon lade kappan på en stol och stod framför honom i sin vita sällskapsdräkt med tyllärmarna. Hon hade icke skaffat sig någon ny sedan våren. Men i skärpet och på håret hade hon icke längre violer, utan vita rosor.
Hon stod ännu upprätt mitt på golvet.