— Å, det skulle ni inte ha gjort — varför har ni köpt den — nej, jag vill inte ha den —
Hall betraktade henne stelt. Slutligen kastade han bort blomman på gatan, i smutsen, sade artigt farväl och vek in på en sidogata.
Greta stod kvar, förvirrad, gråtfärdig.
Hon fattade sig likväl snart.
Det var ju ett helt äventyr... Eller kunde man inte kalla det ett äventyr?
Hon såg sig omkring åt alla håll: det var väl ingen som stod och gav akt på henne? Därefter böjde hon sig ner, tog upp blomman, torkade av den och lindade in den i sin näsduk. Inte kunde man låta den vackra, dyra blomman ligga där i smutsen...
Hon ville gömma den som ett minne.
Tomas satt vid fönstret i sitt rum. Han hade icke tänt någon lampa. Han satt och såg på takens och skorstenarnas svartnande skuggresningar mot den grönbleka skymningshimmelen och på en blek stjärna, som tindrade fram mellan almarnas glesnade lövverk. Den nakna brandmuren mitt över gården flammade gång på gång upp av ett rött sken; det var en reflex från eldhärden i smedens verkstad nere i bottenvåningen. Ljudet av släggans fall mot städet var det enda som störde kvällstystnaden i gården.
Tomas tänkte på Märta. Hon hade varit så underlig på förmiddagen. Vad var det som oroade henne?
Om det kunde hända henne något illa... De hade icke alltid varit försiktiga.