Var det inte Greta Weber, som gick framför honom, med det ljusa håret nyligen hopvirat till en knut i nacken...
Han gick fatt henne, hälsade vördnadsfullt och tackade henne för sist. De hade icke sett varandra, sedan de suttit till bords med varandra på Arvidsons middag.
De följdes åt uppåt Östermalm. Greta förhöll sig i början tämligen stram och gav korta svar, men Hall hade en så fri och godhjärtad ton, då han skämtade, att hon snart fick förtroende för honom, glömde sin värdighet och log och skämtade liksom han.
Hall var betagen. Han hade icke tänkt på Greta under hela sommaren. Hur hade han kunnat undgå att minnas henne och tänka på henne...
Han talade om sina resor, och Greta lyssnade med nyfikna ögon och öron.
De hade kommit till blomsterbutiken vid Stureplan; utanför fönstret stannade de en stund och betraktade blommorna.
— I början förstod jag mig inte alls på orkidéer, sade Greta. Jag tyckte att de sågo så besynnerliga ut. Men nu tycker jag nästan mest om dem av alla blommor — isynnerhet de där stora, blekgröna, som likna hafsdjur —
Hon hade knappast talat ut, förrän Hall var inne i butiken. I nästa ögonblick kom han åter ut med en grön orkidé i handen.
Greta blev röd.
Han ville fästa den vid hennes barm, men hon nekade förskräckt att taga emot den.