Hon tog en bok och satte sig i det andra soffhörnet, och timmarna gingo. Sedan man ätit och barnen kommit i säng, sade Märta god natt och gick in till sig.
Fru Brehm återtog sin läsning, men hon hade svårt att hålla tankarna samman.
Vad var det Märta gick och tänkte på om dagarna? Ty något var det. Hon var sig icke längre lik.
Hon visste icke själv hur länge hon hade suttit i tankar med boken i knäet, då hon inifrån Märtas rum hörde något som liknade en snyftning. Hon reste sig hastigt, smög på tå fram till dörren och öppnade den på glänt.
Ja, Märta låg vaken och grät.
Fru Brehm satte sig varsamt ned på sängkanten och började smeka hennes kind.
— Vad är det, Märta? Tala om varför du gråter! Du har varit så underlig på sista tiden. Tala om alltsammans!
Märta snyftade icke längre. Hon låg stilla med ögonen vidöppna ut i luften. Det stod klart för henne, att det oundvikliga var nära.
Och hon berättade allt.
— — — Fru Brehm förlorade icke modet. Olyckan kallade upp allt det starkaste och bästa i hennes natur; hon var sådan. Fram på natten höll hon en lång rådplägning med tant Marie, och man enades om, att fru Brehm och Märta borde göra en resa till Norge över vintern.