Det blev midnatt; gasen skruvades ned, och kaféet låg tyst och förstämt i halv belysning.
Tomas tyckte sig plötsligt känna, att någon betraktade honom, och såg upp. Ja, mannen med ryggtavlan hade vänt sig om och betraktade honom uppmärksamt med två pepparbruna ögon, i vilka dolde sig ett halvt löje.
Tegelhandlaren — tegelhandlaren — —
Tomas fattade Mortimers hand och reste sig hastigt.
— God natt, sade han. Jag är sömnig.
[XIII]
Tomas och Märta träffades icke vidare. Det gick över en vecka, utan att han hörde något från henne, och han kunde icke besluta sig för att skriva. Hon upptog heller icke längre hans tankar helt och hållet; han märkte det själv, och det förvånade honom. Han gick som i dvala: framför honom och omkring honom var en öken av grå likgiltighet, och likväl kände han, att det snart måste hända något. Det var ett tillstånd, som erinrade honom om en dröm han ofta hade haft som barn: han stod på ett järnvägsspår och såg tåget komma långt borta i en kurva, han hörde det brusa och rassla och såg det närma sig och bliva större och större, och han stod kvar förlamad och kunde icke röra en lem.
Men han levde som förut och lät tiden gå som den bäst ville.
Så en dag kom ett stadsbud med ett brev och ett smalt, avlångt paket.
Han bröt brevet och läste: