— Vad gör han eljest?
— Jag vet inte om han gör något annat. Det var en gång en ung fru, som inbillade honom att kärleken betydde någonting. Efter en tid märkte han, att det inte förhöll sig så, och nu polerar han sina möbler.
Och Mortimer fortsatte med en tvär övergång:
— Du måste bättra dig, Tomas. Sköt dina studier, beflita dig om en hederlig vandel, och undvik kärleken!
Tomas rodnade skarpt. Visste Mortimer något? Nej, det var ju otänkbart...
— Undvik kärleken, till dess att du får råd att älska en kvinna, ty kärleken är till för oss, som ha löner och räntor. — Och undvik den sedan också!
Tomas skruvade på sig en smula oroligt och förde sitt glas till munnen.
— Skål, sade han för att säga något.
Han var fortfarande irriterad av den där ryggtavlan och nacken. Om han kunde få se något av ansiktet, som hörde till...
Mortimer satt hopsjunken i sitt hörn och teg. Det var med ens, som om han icke hade något mera att säga. Han satt med en slocknad cigarrett i mungipan och läppjade då och då på sitt glas.