— Ja visst. Allt som syftar åt att förlöjliga kärleken är moraliskt.
Tomas betraktade honom förstulet. Hade han druckit?
Han hade icke sitt vardagsansikte.
— Faust är omoralisk. Den är ägnad att inge unga människor den föreställningen, att kärleken är någonting.
Tre herrar, som drucko punsch vid ett bord i närheten, avbröto med ens sitt samtal och lyssnade till Mortimers ord med samma löjeblandade undran som utmärker obildade, då de höra en utlänning tala sitt lands språk. Det skall ingen komma och inbilla dem, att någon människa kan förstå ett ord av en sådan rotvälska.
En av dem hade en ryggtavla, som Tomas trodde sig ha sett någon gång förr, och som gjorde ett obehagligt intryck på honom.
Det blev tyst under några minuter. Mortimer höjde sitt glas och växlade en förbindlig hälsning med en herre, som satt ensam i en soffa vid den motsatta väggen. Det var en blek man med stora, stirrande ögon i ett smalt ansikte med kort, mörkt skägg.
— Vem är det? frågade Tomas.
Mortimer nämnde hans namn och tillade:
— Han är filosofie doktor, och han fördriver sin tid med att polera sina möbler. När man kommer in i hans våning, möter man sin bild överallt, i vartenda skåp, varenda byrå, varenda bordskiva. Allt är ständigt lika nypolerat och blankt som glas.