...Men om det nu likväl var Hall och Greta. Varför skulle det icke ha kunnat vara de? Ingenting var omöjligt...
Ett vardagligt samtal mellan en gammal man och hans hustru, som gingo tätt framför honom arm i arm, fängslade hans uppmärksamhet och lade beslag på hans tankar nästan utan att han visste det. Han hörde av deras yttranden, att de hade en son, som det gick dåligt för i skolan; han själv ville helst sluta, och det var kanske också det bästa. Och sedan, när han väl var ur skolan, hur skulle det bli då? Skulle han stå i bod eller skulle han komma på kontor?
Tåget brusade fram, och Tomas gick förströdd och märkte det icke förrän de sista vagnarna redan hade rullat förbi.
— Nu var hon alltså borta...
Tomas stod ensam mitt ute på järnvägsbron.
Rymden hade åter tjocknat. Utifrån Mälaren kom dimman långsamt seglande likt ett ogenomträngligt vitt mörker. Han tyckte sig känna, hur oändligheten själv kom emot honom, skrämmande vid och tom, förintade allt omkring honom, slukade husen och kajerna och gasblossen och lämnade honom ensam kvar på några slippriga och smala bräder, en skeppsbruten på en flotte, svävande ute i rymden. Endast då och då, när dimman lättade för några ögonblick, kunde han se en lanterna på en av skutorna i hamnen kasta en blek och trådsmal strimma ljus ner i vattnet.
Han stod länge rak och orörlig och stirrade på detta ensamma bleka ljus, som gång efter annan dök upp ur tomheten, glimmade till och dog bort.
En mörk kontur närmade sig långsamt och vacklande genom dimman. Tätt invid Tomas snavade han och föll. Tomas stod ett ögonblick tveksam; så tog han honom under armarna, hjälpte upp honom och borstade av hans rock. Det var en gammal man; han var drucken och sade icke ett ord. Tyst som han kommit vacklade han vidare, en oredig kontur, som gled undan och suddades ut. Dimman tog honom, och han var borta.
Och det var åter tomt och stort, och lanternan på skutan blinkade till en sekund och slocknade på nytt.
Tomas stod som fastnaglad. Han visste icke själv vad som höll honom kvar.