Han hade kommit att tänka på Ellen. Vad hade det blivit av henne? Han hade hört av Hall, att hon icke längre var kvar i handskbutiken.
Han vände om och gick några steg åt samma håll som han kommit.
Tätt bakom sig hörde han ljudet av lätta, brådskande steg som av en ung kvinna. Han hade just kommit till en lyktstolpe, då hon upphann honom och gick förbi. I skenet av lyktan såg han, att det var Ellen.
— Ellen...
Det kom oöverlagt, ett dämpat utrop, som han icke kunde betvinga och som gjorde honom själv häpen. Hon stannade genast och betraktade honom under några ögonblick utan att säga något.
Tomas var mera förvirrad än hon.
— Det är så längesedan vi såg varandra — du är blek... jag ville gärna höra, hur du har haft det, sedan vi...
Han kunde icke finna ord.
— Tack, sade Ellen saktmodigt, det är vänligt av er att fråga...
Det var ingen bitterhet i hennes röst, då hon tackade honom för hans vänlighet. Och hon tillade, att hon hade det ganska bra, och att hon skulle gifta sig i nästa månad.