— Varför öppnade han icke, var han död?
Plötsligt föll det honom in, att Hall troligtvis icke var hemma.
Trött och förvirrad slängde han klocksträngen bort i en vrå av förstugan och gick långsamt nedför trappan.
Mitt framför honom, vid gatans ändpunkt, reste sig Östermalmskyrkans svartgröna, klockformade kupol ur snödimman. Tomas stirrade häpen på tornuret: det visade på halv två. Och han var ju nyss uppstigen, hade han sovit så länge...
Han gick gatan framåt i tankar. Klockorna ringde i tornet, och människornas silhuetter myllrade om varandra nere vid kyrkogårdsporten. Kanhända att det var begravning.
...Ja, han hade sovit alldeles för länge...
Klockorna ringde i tornet, och de ringde icke på det vanliga sättet; de ringde så att marken gungade och luften sjöng och husen vacklade som druckna hit och dit. Och var det bara klockorna som ringde, ringde icke hela kupolen? Hur var det, rörde sig icke hela den tunga, svarta kupolen långsamt av och an likt en svängande domens jätteklocka...
Jo, den svängde hotfullt av och an, den dånade och sjöng och ringde in domens dag, och det var icke för tidigt, människorna kunde snart ha syndat nog. Och kring kyrkogårdstrappan trängdes folket. En kusk smällde med sin piska, och en vild grå häst reste sig upp över mängden med frambenen fäktande i luften och gnäggade, och kusken klatschade och svor. I portarna runtomkring stodo kvinnor och tasslade, med ögonen vidöppna och höllo barn med gapande munnar vid händerna, och åtta försupna gubbar i svarta kläder och vita bomullsvantar gingo i rad, två och två, och buro en svart kista, och deras kroppar kröktes som maskar under bördan.
Och högt över dem alla svängdes en skallande, sotsvart jätteklocka, som dånade och sjöng — och hästen stegrade sig...
Nej, förbi, förbi... Han var icke vid lynne att stå och se på ett liktåg i dag, förbi så fort som möjligt... Han var nära att halka på granriset. Klockornas dån förföljde honom, och mistluren började ryta på nytt.