Tomas hade kommit framåt Kungsträdgården. Snön föll tätare och mjukare och dämpade larmet omkring honom. Han kände sig lugnare.
Han beslöt att gå upp till Gabriel Mortimer. Han ville säga honom alltsammans från början till slut och icke dölja något; då skulle Mortimer säkert hjälpa honom, om han kunde; det var icke möjligt annat.
Han gick Hamngatan rakt fram och vek av in på Västra Trädgårdsgatan för att undvika de stora, larmande stråkvägarna. Likt en brottsling, som varje ögonblick kunde vänta att bli gripen och släpad i fängelse, smög han sig fram tätt intill murarna av de gamla släta, grå aristokrathusen. Till vänster låg Jakobs kyrkogård, tyst och tom, vit av den nyfallna snön. Tomas gick över gatan och såg in genom gallerverket. Det stod en stenbänk därinne, tätt invid kyrkans mur. Om han väl vore därinnanför, om han kunde få sitta på denna bänk så länge han ville och vila ut.
Och längre än han själv visste stod han lutad emot gallret och stirrade in i denna fredade och avskilda vrå, som mitt i en stojande stadsdel aldrig trampas av gatans karavaner, och där smala, glesnade popplar slå en tigande krets kring gravarna.
Men åter darrade luften av samma dova, hungriga tjut som förr under dagen. Tomas vaknade ur sitt drömmeri, slet sig lös och ilade vidare på sin jakt efter pengar.
Pengar... Han kunde vara färdig att sälja sin själ för pengar.
Han stod redan utanför Mortimers dörr och hade just tryckt på knappen, då han plötsligt kände sig slagen av den enkla sanningen, att Mortimer naturligtvis icke kunde vara hemma; han var ju alltid på sitt ämbetsrum vid denna tid på dagen. Och han hade redan ringt, och det hördes steg i tamburen... Vad skulle han säga?
Fru Mortimer kom själv och öppnade.
Jo, Gabriel var hemma; men han var sjuk.
Tomas studsade.