— Hur länge har han varit sjuk... Är det allvarsamt?
— Ja, han är mycket sjuk. Han har svåra plågor, och emellanåt yrar han.
Tomas hade under samtalets gång kommit in i salen. Den svartklädda tanten satt på en stol vid fönstret och stickade på en strumpa.
— Han har legat till sängs sedan i förrgår, fortfor fru Mortimer med sänkt röst. Doktorn tror att det är blindtarmsinflammation, men han kan ännu inte säga något bestämt.
Tomas stod tyst. Han kunde inte finna på något att säga, som var lämpligt för ögonblicket.
Det blev en paus. Genom den stängda dörren till sjukrummet hördes ett matt kvidande, som steg och sjönk och en enstaka gång skärptes till ett dämpat skrik.
— Och jag kan inte komma in till honom...
Tomas tänkte i själva verket icke alls på att gå in till den sjuke; han drog sig tvärtom instinktmässigt allt längre och längre bort åt tamburdörren.
— Nej, nej, omöjligt, ingen får gå in till honom mera än jag.
Det gamla fruntimret, som hela tiden hade suttit alldeles tyst och stickat på sin strumpa, såg nu upp med en fuktigt svävande blick bakom glasögonen.