— Nej, sade hon, han tål inte att se någon inne hos sig, inte ens mig, som han alltid har tyckt så mycket om och varit så vänlig emot. Vad sjukdomen kan förändra en människa, det är förskräckligt, ack!
— Ja, sade Tomas, det är förskräckligt.
Han hade småningom kommit ända upp till tamburdörren, tätt följd av fru Mortimer, som hela tiden pratade nästan utan avbrott och som hade den vanan att stå alldeles inpå näsan på den person hon talade med. Hon hade utan att tänka på det fallit in i sin vanliga muntra och kvittrande samtalston och gjorde Tomas en mängd betydelselösa frågor angående hans mor och syster.
Plötsligt avbröt hon sig själv mitt i en mening och blev tyst; den sjuke yrade därinne. Det gamla fruntimret gläntade på dörren och lyssnade uppmärksamt.
— Han tror att han är ute och reser, viskade hon. Och han säger att han glömt vart det var han ämnade sig... och att han inte vet vart han har kommit...
Och det blev åter tyst i sjukrummet.
Fru Mortimer började snyfta. Tomas tryckte hennes hand och tog farväl efter att ha mumlat fram en förhoppning om hennes mans snara tillfrisknande, därefter bugade han djupt för det gamla fruntimret vid fönstret och försvann.
Först då han kom i trappan erinrade han sig att det var den sista möjligheten till räddning, som nyss hade glidit honom ur händerna och dunstat bort.
Snöyran hade ökat, rymden mörknade mer och mer, och det började skymma över stråkvägarna och torgen.
Tomas var dödstrött, och likväl drev han ännu gata upp och gata ner.