Det fanns ju en möjlighet, att han kunde möta Hall. Han hade förr ofta brukat träffa honom ute just vid den tiden, i middagstimmen; varför skulle han icke kunna möta honom i dag, då han behövde honom?
Drottninggatan myllrade av människor. Ja, det var ju sant: det led mot jul. Om ett par dagar var det jul. Gasen var tänd i alla butiker, och det hade den varit hela dagen. Fönsterna kastade gula fläckar av ljus ut över snön och över trottoarernas våta asfalt. Trampet av fötter, bjällerklangen och rasslet av åkdon blandades med kuskarnas rop och omnibusarnas pinglande, och genom larmet trängde åter och åter mistlurens dova stönande.
Och alla människor voro ute; det ena välbekanta ansiktet efter det andra drog honom förbi i vimlet.
Men Hall, var fanns Hall...
Jean Arvidson åkte förbi i droska; han åkte alltid i droska på sista tiden. Han hade för en tid sedan skilt sina affärer från faderns och höll på att bilda ett bolag.
Plötsligt kände Tomas, att någon tog honom under armen; det var Anton Recke. De följdes åt ett stycke uppåt Drottninggatan; Recke hade bråttom och mera sprang än gick.
— Var höll du till i går, jag var och sökte dig... jag ville ha dig med till Berns, det är en ny diva där, som är märkvärdig... publiken stampade, så att femtio råttor dödades av misstag...
Och han försvann in i ett hus.
Mitt på gatan sprang en liten svart hund hit och dit, i sicksack, med slokad svans, och nosade efter något spår, som han hade förlorat. Plötsligt var han försvunnen under hjulen av en bryggarkärra, som skramlade gatan fram... Och då kärran var förbi och hunden åter blev synlig, stod han ett ögonblick tyst, orörlig, med en söndertrasad fot lyftad från marken, tills han med ens kände smärtan och förstod vad som hade hänt och började tjuta... gällt, entonigt... skärande... Och människorna stannade och började stirra på honom, och djuret rörde sig icke ur fläcken, endast tjöt, skrek... tills äntligen en man kom fram ur hopen, en gammal diplomat med slappa drag och tunna, vaxade mustascher. Och han böjde sig ned och lyfte upp den lilla hunden från gatan och höll honom i sina armar och smekte honom, och hunden kved. Han stod där villrådig mitt på gatan med en annans överkörda hund i sina armar — ty det kunde icke gärna vara hans egen, det var en sådan liten lurvig hund som gamla, fattiga fruntimmer bruka ha — stod där villrådig och visste icke vart han skulle gå, tills slutligen en rå stämma skrek ”se upp!” och han kastade sig åt sidan med hunden, som alltjämt skrek och skrek, och blev borta i vimlet.
Tomas stod blek och skrämd och såg efter honom, tills de förbigåendes knuffar väckte honom och strömmen drog honom med sig.