Tomas växlade ett par ord med henne och gick ut för att söka rätt på Hall; han fann honom på trottoaren utanför teatern. Tomas fattade hans arm, och de gingo några steg uppåt Blasieholmstorg utan att säga något. Platsen låg tom i skymningen, och kvällshimlen välvde sig kall och grönblå över deras huvuden. En och annan skugga rörde sig ljudlöst i halvmörkret invid husens murar.
En blek, halvvuxen flicka kom andlös ut ur en port; den slog igen efter henne med en skräll. Hon sprang flämtande förbi snett över torget. Hon gömde huvudet i händerna och snyftade högt.
— Varför grät hon?
— Ja... varför grät hon?
Hon var redan borta, försvunnen nedåt en gränd — en smal skugga, uppsugen och slukad av det djupa mörker, som sov invid Frimurarehusets svartgrå vägg.
En liten krokryggig man gick omkring och tände lyktorna, en efter en. Och högt över husets svartnande massor brann redan Venus, vårkvällens mäktiga bloss.
Man intog ånyo sina platser.
— Vem var det herr Mortimer talade med? frågade Hall.
— Det var den herre, mot vilken fru Helga Wenschen förgäves söker hålla sin äktenskapliga trohet, utvecklade Tomas lärt.
— Så, var det han...