Tystnaden började kännas tryckande.
— Jag hoppas att det är i sin ordning, sade han slutligen. Eller skulle det möjligtvis vara någon inkorrekthet med namnet, tillade han med ett skyggt försök till ett smålöje.
Konsuln drog ut en låda, där han hade en del lösa sedlar, och lämnade honom summan.
— Väg edra ord, sade han lågt, med ett likgiltigt tonfall. Papperet är fullkomligt i sin ordning. — God middag.
Tegelhandlaren bugade lätt, förbindligt, och försvann.
Konsul Arvidson satt länge tankfull med papperet i handen.
Han ville ännu icke tro sina ögon.
— Thérèse Webers son, mumlade han för sig själv. Och han upprepade det gång på gång, medan han trummade med fingrarna på bordskivan: Thérèse Webers son...
Slutligen vek han omsorgsfullt papperet i fyra lika stora delar, skar sönder det med en papperskniv och gömde bitarna i plånboken. Därefter tömde han sitt glas, fyllde det ånyo till brädden med mörkt rött portvin och tömde det åter i ett drag.
Johannes Hall gick av och an i sin dubblett och rökte. Emellanåt stod han stilla och lyssnade: hördes det inga steg i trappan?