Gardinerna voro nedrullade, och i kakelugnen flammade en stor brasa. Lampan hade han ställt ut i entrén.
Han väntade Greta. Han hade fått hennes löfte, att hon skulle komma upp och prata med honom en liten stund och se på fotografierna från hans resor och på en samling gravyrer efter en mängd märkvärdiga tavlor.
Men skulle hon nu också komma...
Hon var så oberäknelig. Han hade kysst henne en gång, en enda gång, inne på ett konditori en eftermiddag; men sedan dess hade hon varit så skygg, så lättskrämd.
Hall gick till fönstret och lyfte upp gardinen ett stycke, så att han kunde se ut. Det snöade åter, och vinden pep kring husknutarna. En gammal fru kom långsamt seglande i medvind med den rundskurna kappan utspänd av blåsten och paraplyn bakom nacken.
— Där går hon nu och tror att hon har det bra och att hon har sitt gamla sjuka huvud i lä, när hon håller paraplyn så stadigt bakom nacken — och nu är hon vid hörnet — och blåsten slår emot henne, och snön piskar henne i ansiktet, och paraplyn vänder sig ut och in... så halkar hon till på köpet, och där sitter hon nu... Hjälp upp henne den som vill, jag gör det inte, jag har det bra där jag är.
Han släppte åter ned gardinen och kastade bort sin cigarrett.
— Hon lovade att komma halv sju, och klockan är redan tre kvart. Hon kommer inte...
Han sträckte ut sig på soffan och borrade huvudet i en kudde.
— Vad det blir långt att vänta... Och jag har redan väntat mer än nog, jag har väntat hela mitt liv.