Han hade längtat efter lidelsen, och likväl hade han flytt den. Men det skulle icke ske vidare. Han ville en gång veta, vad det var att älska — och att vara älskad. — Det kunde vara på tiden.
Men kunde han taga på sig det ansvaret, att föra ett barn i fördärvet?
— Ansvar... Min far, som jag aldrig har sett, frågade inte efter det ansvaret. Jag har också familjetraditioner.
Ansvar... Vi veta icke själva vad sådd vi så. Vi kunna icke åtaga oss ansvaret för någonting alls, varken för att gå framåt eller vända om eller för att stå stilla.
Men nu... Var det inte någon som gick i trappan...
Han sprang upp från soffan och gick ut och öppnade tamburdörren.
Greta stod utanför, rödkindad av blåsten och vit över axlarna av snö.
...Greta satt i soffhörnet närmast brasan, och Hall satt bredvid henne med en stor portfölj i knäet, ur vilken han tog fram fotografier, etsningar och gravyrer. Greta tog den ena efter den andra och betraktade dem tyst och förströdd vid skenet från lampans orangefärgade spetsskärm. Framför dem stod ett litet bord med en flaska curaçao och en ask cigarretter.
— Vad jag är glad att ni kom, viskade Hall. Ni dröjde så länge, och jag var så ensam.
— Ja... Jag visste inte riktigt om jag borde gå. Men jag ville ju gärna se på era tavlor.