— Ja, viskade Hall, och han ber henne att lösa honom ur förtrollningen, och hon nickar med huvudet och ger honom sitt löfte. Han viskar till henne vad hon skall göra, för att han åter skall kunna bli prins, och hon står undrande och lyssnar och skälver och ler. Och hon blir rädd och blek och sveper den vita klänningen tätt omkring sig och tror aldrig, att hon skall våga göra vad han säger, ty det är något så besynnerligt, det som han bönfaller henne om, medan han ser på henne med stora ögon, stora och vida av en hemlig sorg.

Greta hade tårar i ögonen. Hall tillade lågt:

— Kanhända likväl, att hon gör det en gång.

— Ja, kanhända...

Det var sagans doft och äventyrets skimmer över bilden, över henne själv och allt omkring henne. Sagans gulröda skymning blev till ett med det matta ljus, som spreds genom lampans orangegula skärm. Den bruna drycken, som hon läppjade på, stack henne i gommen med sin söta och kryddade smak och sänkte henne i en ljuv, drömlik yrsel. Cigarrettröken lindade en tunn blå slöja kring hennes huvud och hans, som satt vid hennes sida. I brasan flammade den sista branden upp med en fladdrande blekgul låga, som slingrade och krökte sig i bukter och speglades i möblernas glatta ytor. Och hon böjde sig icke undan och rev sig icke lös, då Hall sakta drog hennes huvud in till sitt bröst, smekte hennes hår, kysste hennes kind. — Nej, nej, mumlade hon knappast hörbart, men med slutna ögon och utan att röra sig. Hon kände, att hon icke förmådde något. Hon skälvde endast till ett par gånger och blundade och drömde sig in i sagans värld. Hon ville dit in, hon längtade dit, hon skulle följa på första vink. Om stunden var inne just nu, hon skulle icke tveka. Hon ville göra vad han bad om, som satt vid hennes sida, allt vad hans underliga flackande ögon bad om, det ville hon göra. Hon var icke rädd, fast hon skälvde. Om det var nu det skulle ske, det stora och underbara, som hon aldrig vågade säga åt någon att hon längtade efter... Det som sagorna viskade om hemligt och förstulet, det som var kärnan i alla vackra dikter —

Hon spratt till vid att det ringde häftigt på tamburdörren.

— Det ringer, viskade hon förskräckt och vred sig lös ur hans armar.

Hall satt orörlig med sammanbitna tänder.

— Låt det ringa, jag öppnar inte. Jag är inte hemma.

De sutto tysta och lyssnade spänt, medan sekund jagade sekund.