Plötsligt ringde det ånyo, hårdare än nyss, en ringning som kunnat väcka upp de döda.
Greta hade blivit blek.
— Ni måste höra efter vad det är, kanske elden är lös.
Hall reste sig motvilligt och gick på tåspetsarna ut i tamburen. Han öppnade icke dörren, utan såg ut genom tamburfönstret. Förstugan var upplyst, men tamburen var mörk; han kunde alltså se utan att själv bliva sedd.
Tomas Weber stod därute. Han stod och väntade ännu med spänt ansiktsuttryck, men han ringde icke mera. Då ingen öppnade, gick han slutligen långsamt ned utför trappan.
— Tomas... Vad kunde han vilja... Han var sig icke lik...
Och Hall gick åter in.
Han satte sig på samma plats som nyss, bredvid Greta, men han såg strax, att hon icke var densamma. Han såg, att hon hade vänt ett blad i boken, och att hon icke var densamma som nyss.
— Nej, sade han ivrigt och ville rycka boken ur hennes händer, den tavlan får ni inte se på, ni får inte... Jag har lagt ett märke där, en pressad bolmörtblomma... Det betydde, att vi skulle hoppa över det bladet!
— Jo, sade Greta, jag vill se, jag måste... Jag har ju redan sett...