Och hon stirrade blek på ett dunkelt blad i grönsvart ton.
Vad var detta? ”Die Sünde” stod det under.
Synden —
Det var en kvinna. Hennes hår var svart, och hennes ögon liknade två djupa brunnar, och hon var naken. Kunde det finnas en kvinna så naken, som hon? Hennes nakenhet lyste ur mörkret. Kring hennes grönaktigt vita kropp ringlade en tjock och fjällig orm. Hal och kall smög den sig fram mellan hennes brett utspärrade ben, vred sig upp över skuldrorna och snodde sig i en fet och glänsande ring om hennes hals, och huvudet med två lysande gröna ögon hängde ned mellan hennes uppsvällda bröst. Och hennes hand smekte ormen, smekte drömmande hans rygg och hans spetsiga smala huvud. Hennes ögon voro två nattkalla brunnar, och hon var mera naken än någon kvinna kan vara.
— — Var var sagans doft, var var diktens och äventyrets skimmer?
Synden —
Greta reste sig från soffan, vit av skräck. Hon var nära att stöta omkull det lilla bordet med flaskan och glasen.
— Jag vill gå, sade hon. Jag vill gå!
Hon var redan i tamburen, samlade ihop sina kläder i mörkret och började sätta dem på sig i feberaktig brådska. Hall kunde icke lugna henne: skrämseln hade fått makt med henne.
— Jag vill gå, upprepade hon, och hennes röst skälvde. Hon kunde icke få fram några andra ord än dessa.