Hon var borta, och Hall stod ensam i rummet. Han såg på sin klocka: hon var icke mycket över halv åtta.
— Den går så långsamt, tiden — —
Stuckalbumet låg på golvet, uppslaget vid samma ställe som nyss. Ormen ringlade ännu lika fjällig och fet kring samma grönaktigt vita kvinna, och hennes nakenhet lyste.
Tomas satt länge kvar hemma efter middagen, länge efter det att kaffet var drucket och cigarren utbrunnen.
Han hade icke någon brådska längre.
Det var så tomt i rummen. Greta var ute — hon skulle väl se på julklappar i butikerna — och fadern hade gått på en bolagsstämma.
Var var modern?
Han fann henne i sängkammaren; hon läste i Thomas a Kempis.
— Om de yttersta tingen.
Tomas satte sig ned hos henne utan att säga något, och hon läste högt för honom med en mild och låg röst.