”Du dåraktige, varför tänker du icke framåt och bereder dig på domens dag, då ingen får ursäkta eller försvara den andre, utan var och en måste själv bära sin bördas tyngd? Ju mer du nu skonar dig själv och lyder köttet, desto svårare bliva då dina kval, och desto mera sparar du tillsammans att då förbrännas. Och det gives ingen last, som icke skall få sitt eget kval.”
Tomas hörde och hörde likväl icke. Han lutade sig fram över moderns axel och betraktade ett av träsnitten, som föreställde den yttersta dagen.
”— — Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras? Ack, ett långt liv gör icke alltid människan bättre, utan förökar ofta skulden.”
Den sista dagen, uppståndelsen... Skulle den dagen verkligen en gång gry, eller var det en saga bara?
Gravarna öppnade sig, tusenåriga valv rämnade, och den sista dagens vita ljus föll in, där det förr var mörkt. Jorden spydde lik ur sitt innandöme, och liken blevo levande: händer famlade och ögon stirrade, och en av dem stod redan upprätt, yrvaken och bländad, med handen för ögonen: solen, havet!
— Du hör inte på, sade modern sakta. Du tänker på något annat.
— Jo, jag hör...
Och hon fortsatte att läsa, tills Tomas plötsligt reste sig, fattade hennes hand, smekte den, kysste den.
— Godnatt, sade han endast.
Hans röst var grumlig; han kände det som om gråten ville fram.