Och han gick.
Modern satt kvar i tankar och lät boken falla ned mot knäet. Tomas hade aldrig förr brukat kyssa hennes hand.
Tomas gick ute i snön.
Den gamle mystikerns ord ringde honom ännu i öronen.
— Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras? Ett långt liv gör icke alltid människan bättre.
Men nej, det var icke möjligt, att det redan skulle vara slut för honom. Han var så ung, han hade nyligen fyllt tjugu år. Han var ju så helt ung, och han hade ännu så mycket ogjort i världen.
Det måste finnas en utväg. Var det ingen som han kunde rådgöra med? Ingen som ville hjälpa honom?
Kanhända att han nu kunde träffa Hall hemma. Det var kanske redan för sent, men han ville likväl tala med honom.
Han stannade utanför Halls port och såg upp åt hans fönster, och han började redan fatta nytt mod, då han såg att det lyste i springorna vid gardinernas kanter. Han sprang uppför trapporna och ringde. Vad betydde det att han icke kom ut och öppnade? Han var ju hemma — det lyste i fönstret —
Och då han åter gick nedför trappan, förstod han, att han måste uppgiva hoppet.