Det var kallt i rummet, då han kom hem; han bad värdinnan att göra upp eld. Hon hade redan bäddat hans soffa i tanke att han som vanligt skulle komma sent hem.
Tomas drog fram en stol till brasan och värmde fötterna vid elden.
Han frös.
Det snöade alltjämt, och genom snön flackade det röda skenet från smedjan mot brandmuren mitt över gården, och smedens slägga hamrade som vanligt utan rast. Blåsten ven i alla springor, och emellanåt skrällde det till i fönstret.
Det var eget, att han aldrig kunde bli varm i afton...
Tomas letade fram en flaska madeira. Han hade den stående sedan den tiden Märta brukade komma till honom. Han tömde genast två glas efter varandra, och det värmde något.
Ja, Märta... Voro hennes tankar hos honom i kväll?
Han satt och lekte med revolvern. En liten underlig pjäs...
Var det alltså allvar, att han skulle dö just nu i kväll?
Ja, han kunde icke se, att det återstod någon annan utväg. Han hade levat med förbundna ögon. Det var kanhända en dröm, allt vad han hade upplevat, en hemsk, förvirrad dröm, och skottet skulle väcka honom. Ja, det blev bäst så. Vad gagnar att leva länge, då vi dock så föga förbättras?