Det dagades mer och mer. Ett svagt morgonskimmer darrade redan över de yrvakna vinghästarna på det Bångska husets tak.
På Sturegatan upphann Tomas skräddaren med byxorna. Då han kommit förbi honom, vände han sig om och såg med förvåning, att det icke var någon skräddare, utan baron Grothusen. Det var Gabels byxor han hade över armen. Var hade han kommit över Gabels byxor? Han gick fullkomligt stadigt, och hans bleka grodansikte hade samma självsäkert korrekta uttryck som vanligt. Han stod tydligen under inflytande av den föreställningen, att han var ute och promenerade med sin egen vårrock på armen.
Det ena byxbenet släpade i rännstenen.
Då Tomas kommit inom tamburdörren, stannade han häpen, förskräckt. Hans mor satt på vedlåren och sov, i nattröja och med en schal över axlarna. Bredvid henne stod en stake med ett rött flämtande ljus, som just höll på att brinna i pipan.
Hon for hastigt upp ur sin slummer, då hon hörde Tomas stänga dörren.
— Å Tomas, är du äntligen hemma! Jag har satt mig härute för att jag skulle höra när du kom. Var har du varit hela tiden?
Tomas blev förargad. Han var ju icke något barn längre. Skulle han aldrig slippa ifrån dessa dumheter?
— På Rydberg, svarade han kort.
Han märkte att hon hade gråtit och tillade strax i blidare ton:
— Vi kom att sitta litet länge. Vi hade Mortimers i sällskap.