Ja, våren...
Skutorna nere i Nybrohamnen vaggade sakta som i en dröm, med de mörka grå seglen utspända, ty det hade regnat på natten. Klockan slog nio i Östermalmskyrkan. Tomas var redan ute. I en frukthandel vid Hamngatan köpte han några tyska päron i en påse; han hade för avsikt att äta upp dem i skuggan av någon mycket gammal ek ute på Djurgården.
En tom spårvagn rullade förbi; Tomas hoppade upp. En ung flicka i en enkel grå vårkappa kom hastigt springande. Hon ämnade tydligen sätta sig på något av sätena närmast framför Tomas, men vagnens fart, som hon glömt att beräkna, förde henne i stället till sätet närmast bakom honom. Det var Ellen; Tomas hade genast känt igen henne. Vad skulle han göra? Skulle han hela vägen sitta som ett nöt och vända henne ryggen? Han såg sig omkring med en hastig blick: konduktören var sysselsatt på annat håll. Därefter reste han sig lugnt, vände om det svängbara ryggstödet på sin soffa, gick över till andra sidan och satte sig mittemot henne.
— Behagar fröken ett tyskt päron? frågade han blygt och aktningsfullt.
I början vägrade den unga flickan med stora, förvånade ögon att alls taga någon befattning med hans päron, men efter en liten stund hade hon ätit upp två stycken. Tomas räckte henne vördnadsfullt sitt visitkort; det stod ”Med. fil. kand.” under namnet.
Hon anförtrodde honom att hon hade ett ärende i en villa på Djurgården.
Solen glödde skarpt på det Bünzowska huset, en trotsig och lysande riddardikt i sten. Tomas kunde aldrig upphöra att beundra dessa murytor från i går, som mästaren genom några oregelbundna och knappast märkbara skiftningar i teglets färg lyckats giva en prägel av att ha trotsat århundradens regn och blåst.
Tomas sökte få i gång ett bildat samtal, men fick endast korta och förlägna svar. Under tiden irrade hennes morgonklara bruna ögon omkring från hans ansikte till hans halsduk, från halsduken till de ridande i allén.
De hade kommit till spårvägens slutpunkt nedanför Hasselbacken. Tomas följde henne ett stycke framåt slätten. Med ens stannade hon och sade på en gång blygt och damaktigt:
— Förlåt, men ni får inte följa mig längre. Det går inte an att någon får se mig i sällskap med en herre.