Var det nu det skulle ske?
Hon tycktes ha gissat hans tankar, ty de stora rödbruna ögonen började spela med ett så förskrämt uttryck, som om hon såg sig om efter hjälp.
— Låt oss gå, viskade hon.
Tomas uppgav allt hopp för den dagen.
De kommo ned på Bellmansrovägen. Han plockade en bukett sippor vid vägkanten och fäste den vid hennes barm. Han var glad över att ha kommit på den idén, oaktat den icke är så ovanlig, ty han var yr i huvudet av skogsluften och visste icke vad han skulle säga eller göra.
Plötsligt fick han en ny idé, som var ännu bättre än den första.
— Är ni inte hungrig? frågade han. Det är jag!
Hon var icke hungrig, men han lyckades likväl övertala henne att gå med in på Bellmansro och dricka kaffe med bakelser.
De kommo överens om att icke sitta ute, ty man kunde bli sedd, och de togo plats i ett litet grönt möblerat sidorum, med en dålig soffa, ett bord och ett par stolar. Det var en kvav luft därinne. Han hjälpte henne av med hatt och kappa, sedan uppasserskan serverat dem och gått.
Kaffet var drucket. En geting surrade på rutan.