Tomas iakttog, att hon ännu hade en fin rödaktig strimma på halsen efter kattens rispa. Men han kunde icke taga ögonen från hennes armar. Dessa armar, nakna, vita...
— Hur mycket är klockan? frågade Ellen.
Han hörde henne icke. Han smög sig tätt intill henne och viskade bönfallande i hennes öra:
— Era armar — jag vill se era armar...
Tomas trodde icke sina ögon. Hon satt några sekunder som förstenad, men tog slutligen med sömngångaraktigt lugn av klänningslivet och lade det på en stol. Därefter betäckte hon ansiktet med sina händer, mörkröd av skam. Han drog henne till sig och kysste henne överallt, på halsen, bröstet, korsetten. Hon satt som förlamad. All motståndskraft hade domnat i hennes unga, vita lemmar, och de skygga röda ekorrögonen flackade förvildat hit och dit, i rädsla, i skräck. Plötsligt förlorade hon all besinning och slog armarna om hans hals med ett litet skrik.
[IV]
Konsul Arvidson gav middag i sin villa vid Humlegården, trots den framskridna säsongen. Hans fru fyllde femtio år. Fru Arvidson hade varit vacker som ung; nu på äldre år hade hon fått en påfallande likhet med Karl X Gustav.
Den rymliga, långsträckta matsalen hade endast två fönster på en kortvägg; man hade därför gjort dag till natt, slutit till persiennerna och tänt alla ljusen i kronorna.
Konsuln hade nyss hälsat sina gäster välkomna. Hans nära sextioåriga ansikte hade ännu det återsken av ungdom, som två klara, ständigt sökande och ständigt otillfredsställda ögon någon gång kunna sprida över en åldrande världsmans av vällevnad något kolorerade hy.
Överste Vellingk satt vid värdinnans sida; konsuln hade fört fru Weber till bords.