— Nådemedlen! sade han.
Greta sträckte sig fram och skålade med brodern mitt över bordet. Hon fnös av skratt. Märta var invigd; hon höll näsduken för munnen, ja, hon bet i den.
Längst nere vid ena bordsändan sutto Jean Arvidson och grosshandlar Wenschen; de hade blivit utan damer. Jean satt blek och tyst. Han hade plötsligt kommit att tänka på döden. Läkaren hade visserligen upprepade gånger försäkrat honom, att den sjukdom han bar på sedan några år tillbaka icke medförde någon direkt fara för livet, och det oaktat kunde han icke visa tanken ifrån sig. Han åt och drack nästan ingenting. Maten kväljde honom, och han trodde sig känna, att vinet luktade jod. Några gröna kvistar, som från en av buketterna fallit ned på bordduken, kom honom att tänka på granris och snö. Gästerna tycktes honom likna nickande kinesiska dockor, vilkas tomma löje stelnat till ett dödskallelikt grin. Han kände ett våldsamt behov av att resa sig, slunga stolen i ett hörn och gå sin väg, likgiltigt vart, endast försvinna genom en dörr.
Wenschen drack med honom oupphörligt. Han var vid ett utmärkt lynne, spillde vin på sin låga tenorskjorta med fällkrage och sade den ena kvickheten efter den andra. Han var förtjust åt att få sitta alldeles i fred där längst nere vid bordsändan och njuta av skaparens under utan att störas av några konversationsplikter.
— Här sitter jag på ändan, hi! sade han och stötte sitt glas mot Jeans.
Han var svag för vitsar.
Jean skrattade hövligt, men då han trodde sig se av Wenschens ansiktsuttryck att han ämnade upprepa sin kvickhet så högt, att ett par av damerna kunde höra den, kastade han sig med hetsig energi in på ett samtalsämne, som han av gammalt visste intresserade Petter Wenschen, nämligen Bianca.
Man hade kommit till desserten.
— Skål för våra gamla minnen, sade fru Wenschen till Gabriel Mortimer och höjde icke utan rörelse sitt sherryglas.
— Skall ni aldrig bättra er, Helga? frågade Mortimer bekymrad, medan han lät kanten av sitt glas sakta, nästan kittlande beröra hennes.