— Jag vet inte, svarade hon fatalistiskt. Och hennes ögon vilade under tiden med ett drömmande uttryck på baron Grothusen, som just i en tillfällig glömska av konvenansens lagar satt och stoppade tre eller fyra druvor i munnen på en gång.
— Jag är för resten inte så fördärvad som ni tror, tillade hon milt, nästan svårmodigt. Det händer en och annan gång, att jag får ett litet anfall av bondånger och syr i en knapp i Petters byxor.
Hon betraktade ånyo länge och svärmiskt baron Grothusen, så länge, att deras blickar slutligen möttes och under några sekunder förblevo vilande i varandra. Han intresserade henne. Han var ju icke vacker, men han gjorde likväl ett mycket distingerat intryck. Manligt och distingerat...
Plötsligt fick fru Wenschen ett litet hostanfall, så att hon måste sticka solfjädern i munnen för att hålla sig ordentlig. Hon hade åter kommit att tänka på Gabels byxor.
Och hon viskade till Mortimer, att det roligaste måste ha varit att se Gabel på hemvägen... med två överrockar...
Damerna drucko kaffe i salongen, herrarna i rökrummet.
Balkongdörrarna stodo öppna. Humlegården bredde sig tyst och grön i majaftonens skymning.
Hall stod lutad över balkongräcket och rökte.
Han hade funnit Greta oemotståndlig och fru Wenschen pikant. Det oaktat hade han haft tämligen tråkigt. Det var hans sjukdom, detta att han aldrig kunde låta sig ryckas med.
Den var vacker, och den var begåvad, och den älskvärd, och ingen av dem angick honom.