Han var en rotlös man.
Det hade alltid varit så, men han hade icke känt det som en plåga förrän efter den dag, då han fann sig stå som sörjande och böjd över liket av en främmande kvinna, som testamenterat honom sin förmögenhet.
På den tid, då han om morgonen icke visste var han skulle sova på natten, hade livet likväl någon eggelse och någon spänning...
Och han gick åter in.
Hans blickar sökte Greta, men han fann henne upptagen av fru Brehm och fröken Arvidson.
En del av herrarna hade slagit sig ned kring spelborden. Fru Weber gick förbi. Den lätta darrning på handen, med vilken hennes man spelade ut sin sista trumf, undgick henne icke, och hon beslöt att agitera bland fruarna för tidigt uppbrott.
Mortimer och Karl Hammer resonerade i ett hörn av rökrummet med pastor Caldén om ritschlianismen. Det var ingen som försvarade den, men pastor Caldén anföll den ur flera olika synpunkter.
Konsul Arvidson kom förbi; han stannade några ögonblick och lyssnade till samtalet utan att göra något inlägg. Han hade icke tänkt mycket, ty han hade fört ett liv utan pauser, i ett rus av arbete och sällskapsplikter.
Fru Wenschen, som gärna rökte cigarretter, hade dragit sig in i en fönstersmyg med Grothusen.
Tomas gick igenom rummet.