— Var är Hall? frågade han.
Hall hade gått.
Efter en liten stund lekte Tomas hök och duva med Märta och Greta genom alla rummen, köket också.
Fröken Dorff sjöng ett par franska visor och en sång av Sjögren. Herr Wenschen trängde henne så nära in på livet han kunde, och när hon slutat, kretsade han kring henne som månen kring jorden. Målet för hans strävan var att få sjunga en duett med fröken Dorff. Det egendomliga med herr Wenschen var, att han verkligen hade en mycket vacker tenor.
Greta hade spanat upp ett avsides soffhörn. Hon hade i en hast blivit så tung i huvudet, ja rent av sömnig.
I en mörk vrå ute i tamburen stodo Tomas och Märta och kysstes. Han höll henne hårt pressad mot grosshandlar Wenschens ulster och kysste henne var han kunde komma åt. Hon var stilla som ett lamm. De dumma barnen hade druckit så mycket champagne, att de icke kunde hitta på något annat att säga varandra.
Herrarna vid spelbordet höllo paus; man hade kommit att berätta anekdoter om Karl XV. Överste Vellingk förde ordet. Värmen blev mer och mer tryckande; översten kände på sig efter något som han kunde knäppa upp eller taga av sig, men han fann ingenting annat än sitt kommendörsband med svärdsordens kors, som han slet av halsen och stoppade i byxfickan. Och de gamla herrarna sutto länge kvar med ansiktena illuminerade lika mycket av vinet och av minnena från den hänfarna tid, då en glad och lättfärdig monark trummade nationens öron fulla med legenden om sitt tygellösa liv.
[V]
Döbelnsgatan är den tysta och mörkt beskuggade gata, som i sakta sluttning följer västra sidan av Johannes’ kyrkogård. De gamla husens släta, grå fasader resa sig oåtkomliga för det sommargröna ljus, som genom kyrkogårdens lindar och kastanjer silar ned över gatan. På själva den gamla minnesrika kyrkogården leka svärmar av fattiga, bleka barn bland gravarna, klättra på balustraderna och kräla upp och ner i solljuset över kyrkoterrassens breda trappor.
Tomas kom gående över kyrkogården.