De hälsade en smula förläget. Tomas berättade, att han hade varit uppe med ”Anor och ungdom”. Därefter stodo de tysta ett par sekunder och kunde icke finna något att säga varandra. Han visste icke om han skulle kalla henne du eller ni. Slutligen tog han mod till sig och sade lågt:
— Jag har inte sett dig på så länge, Märta.
— Du får inte säga du — ni får inte säga du åt mig, inföll hon ivrigt. Ni skulle kunna glömma bort er och säga det så att någon hörde det, tillade hon mildrande. Därefter rodnade hon på nytt. Hon hade visst sagt något dumt.
Men Tomas blev förbittrad.
— Det är sant, fröken Brehm, kastade han fram med hård panna, jag har glömt att tacka er för sist. Jag måste isynnerhet tacka er för er älskvärdhet hos Arvidsons.
Märta var gråtfärdig.
— Ja, men det gillas inte. Jag var så yr i huvudet. Tomas kunde icke låta bli att le. Då Märta såg hans löje, log också hon med en tår i ögat.
— Ser ni, kandidat Weber, sade hon slutligen med en förtvivlad ansträngning att se allvarlig och förståndig ut, vi ä ju så unga ännu, och ingen av oss har någonting.
Tomas kunde icke svara något. Han stod tyst och stirrade på de målade rutornas röda och gröna reflexer mot väggen och på dammet, som virvlade rött och grönt i solstrimman. Sekunderna runno och blevo minuter.
Slutligen blevo deras ögon vilande i varandra.