— Är ni ond på mig nu? frågade Märta lågt.
Tomas teg.
— Är du mycket ond på mig nu, Tomas? viskade Märta.
Han fattade hennes hand och smekte den förvirrat. Märta såg sig hastigt omkring, och i ett oemotståndligt begär att försona allt räckte hon honom sin ännu lika varmt röda kind att kyssa. Därefter skakade de hand som två skolkamrater, vilka ingått försoning efter en tvist, och skildes som goda vänner.
Då Tomas hunnit ned på gatan, kom han att tänka på Ellen, som han hade lovat att möta vid halvniotiden på den tysta och folktomma delen av Strömgatan, utanför Bondeska palatset. Han måste visst bryta med henne... Ja, det var nu en sak för sig... Bryta med Ellen! Han tänkte allvarligt över detta ämne, medan han gick Döbelnsgatan uppför, och han hade icke hunnit till hörnet av Malmskillnadsgatan, förrän hans utvecklade böjelse för praktisk moral av detta förhållande gjort en nyttig, ja nödvändig säkerhetsventil, som i umgänget med Märta skulle skydda honom mot varje frestelse att, vore det också blott i fantasien, göra några utflykter på förbjuden mark. För övrigt var det ju ingen som visste något, och ingen skulle få veta något heller.
Tomas gick ned utför tunneltrapporna för att komma närmaste vägen fram till Drottninggatan. Han ämnade gå till Gabriel Mortimer för att låna femtio kronor. Förr eller senare skulle han naturligtvis vända sig till fadern med en begäran om medel att likvidera sina handskulder — kanske skulle han också kunna hitta på något annat skäl, varför han behövde pengar — men det föreföll honom, som om tillfället för närvarande vore olämpligt. Han var visserligen icke något närmare invigd i faderns affärer, men han hade likväl på åtskilliga småsaker trott sig märka, att det för tillfället var ebb i dem.
Tomas hade på sista tiden upptäckt begreppet pengar.
Mortimer bodde nere i Klaratrakten. Tomas fann honom vid hans stora gamla skrivbord av mahogny sysselsatt med att rita gubbar och färglägga åt sin lilla sjuåriga gosse. Barnet hängde på armbågarna över bordet och såg på med stora, nyfikna ögon. Mortimer sökte förena det nyttiga med det angenäma genom att göra sina ritningar så lärorika som möjligt. Han hade nyss ritat en krokodil och höll nu på med en kines. Utom sitt geografiska och zoologiska intresse hade dessa djur till uppgift att klargöra de båda olika sätten för användandet av bokstaven K.
Det kom in visky och vatten, och Mortimer bjöd Tomas en mycket svart cigarr, som han tände med någon tvekan.
Fru Mortimer gick kvittrande genom rummet; på armen hade hon en liten korg med strumpor, som skulle stoppas. Tomas framförde hälsningar hemifrån; det var av gammal vana, ty han hade icke sagt hemma, vart han skulle gå.