Tomas spratt till. Det var någon som kittlade honom på läpparna med ett strå. Märta stod framför honom med röd mun och leende ögon och kittlade honom med ett grönt strå. Därefter tutade hon honom i örat med en liten blecktrumpet.
— Det här är din midsommargåva, sade hon till sist, när hon slutat upp att tuta, och räckte honom trumpeten. Den var randig på tvären i de gräsligaste blå och röda färger.
Tomas och Märta följdes åt över Roslagstorg uppåt Johannes. De hade kommit överens om att gå upp i våningen vid Döbelnsgatan och fira midsommaraftonen med en flaska vin och några bakelser, som de skulle köpa under vägen. De vågade icke gå på ett konditori; man kunde ju aldrig vara säker på att icke bli sedd.
Tomas stannade framför ett leksaksstånd på Roslagstorg. Han skulle köpa någon gengåva åt Märta. Slutligen bestämde han sig för en liten gris av guttaperka. Det var en särskild sorts gris: han hade ett hål i trynet, genom vilket man kunde låta honom suga upp vatten. Sedan håller man honom mitt för näsan på någon, som man vill roa, och säger: se, en sådan lustig gris! Då böjer han sig fram för att se bättre, och då klämmer man grisen på magen. Då får den andre en liten vattenstråle mitt i ansiktet, och det är mycket roligt.
En sådan gris köpte Tomas åt Märta.
Det sprungo i kapp uppför de sneda och bräckliga trätrappor, som från Roslagstorg leda upp till Johannes kyrkogård. När de hunnit halvvägs, måste de stanna och draga andan. De vacklande, grå trähusen i backen badade i midsommarsolens mest stekvarma ljus. De fattigas bleka fönsterväxter slingrade i trånsjuka krökningar sina stänglar och blad upp efter fönsternas dammiga, regnbågskiftande glas. Ingen människa syntes, endast en svart katt med vita tassar, som satt på en dörrtröskel och slickade sol och njöt av middagshettan med hopknipta ögon.
Tomas tog hastigt Märta om huvudet med bägge händerna och kysste henne.
De köpte bakelser i ett hembageri och en butelj madeira i en kryddbod vid Malmskillnadsgatan.
I våningen vid Döbelnsgatan väntade dem en dov och skum dager bakom de nedrullade gula gardinerna.
— Vi måste skrämma undan spökena ur rummen, sade Märta.