Hon satte sig till pianot och spelade de larmande första takterna ur Carmen.
Tomas tutade i sin trumpet.
— Vad ska grannarna säga? frågade Tomas.
— Det finns inga grannar, svarade Märta. Alla människor ha flyttat ut på landet. Vi ä ensamma i hela huset.
Hon slutade upp att spela, och ingen av dem sade något. Det blev en tystnad som i ett insomnat sagohus. Den gamla väggklockan hade stannat och betraktade dem tigande och envist med sitt runda, kloka ansikte.
— Vad har du i paketen? frågade Tomas för att säga något och bryta tystnaden.
— Midsommargåvor, svarade Märta förstrött, med stora, allvarliga ögon, som om hon tänkte på något annat. Det där är randiga förkläden åt jungfrurna, och det är en veckad remsa att ha kring halsen åt Elsa, och det här är åt Johan... Det är ”Nio små negrers underbara äventyr”.
De gingo in i förmaket. Märta tog bort det rödrandiga överdraget från den långa, gammalmodigt svängda förmakssoffan, vars blekröda tyg lyste matt genom skymningen.
— Det är så tråkigt att sitta på möbler med överdrag, sade Märta.
Hon gick in i sängkammaren, som låg åt den soliga gården, rullade upp gardinen och öppnade ett fönster. Genom den öppna dörren föll en ruta sol in i förmaket.