— — Nej, detta var inte bra. Kunde han göra det ogjort...
Han blev stående framför en gravsten. Han läste ett namn och många titlar, ett födelseår och ett dödsår.
Därunder hade man alltså grävt ner någon som hade levat, och som nu var död.
Besynnerligt...
Kyrkdörren stod öppen. Tomas stod länge och läste på ett anslag, som tillkännagav att kyrkan under sommarmånaderna var öppen varje dag från tio till tre. Slutligen gick han in och satte sig i en bänk.
Han förföljdes ännu alltjämt av tanken på denna enkla och alldagliga inskription, som han nyss hade läst på gravstenen. Född då och då. Död då och då.
Var det verkligen sant?
Så erinrade han sig, att en dödskalle alltid skrattar. Vad skrattar han åt? Med vad rätt ligger han där i lugn och ro och hånskrattar åt den släkt, som nu leker i solen?
— — Han hade kommit att tänka på Ellen. Hennes bild stod för honom som en urblekt fotografi med suddiga konturer — som en han hade känt någon gång — ett annat år —
Han hade blivit sömnig. Valven voro så höga och mörka, och orgeln spelade så sakta... Det lät som susande träd i en skog. Kanhända spelade den icke alls...