— Jag har så ont i huvudet, klagade hon sakta, Han lade sin hand på hennes panna. Den var brännhet.
Ellen brast i gråt.
— Å, Tomas, snyftade hon, var har du varit så länge?
Han kunde icke svara något.
Hon drog honom ned på soffan, och hennes händer lekte i hans hår, och hon snyftade alltjämt med huvudet mot hans bröst.
— Var har du varit hela tiden, Tomas, du måste säga var du har varit... Du har säkert varit sjuk, säg har du inte?
— Jo, svarade Tomas. Jag har varit sjuk.
Båda sutto tysta. Kyrkklockorna ringde därute, och regnet droppade mot fönsterblecket.
— Om jag kunde tro dig, viskade Ellen. Tomas svarade ingenting.
— — Hur skulle detta gå... Han måste ju bryta med henne — —