Vad skulle han säga?
— Om jag bara kunde tro dig, återtog Ellen. Jag vill så gärna, men jag kan inte. Du bryr dig visst inte mycket om mig!
Tomas var orolig. Hans mor stod kanske redan och väntade på honom. Men Ellens stora rödbruna ögon sågo in i hans med ett sådant uttryck av förtvivlan, att han icke fick mod att säga något avgörande.
Han endast smekte hennes panna, liksom för att svalka den.
— Har du ännu ont i huvudet? frågade han.
— Ja, ja... Lägg din hand där — just där — till vänster, vid tinningen... Det känns så skönt!
Hon slöt ögonen och lutade sin kind mot hans. Den brände som eld. Tomas kände, hur hela hans varelse genomilades av en ljum värme. Han hade icke på länge känt beröringen av en kvinnas hud mot sin egen.
Plötsligt böjde han sig fram över hennes ansikte och kysste henne våldsamt.
Hon vred sig lös ur hans armar och sprang upp.
— Nej, Tomas, sade hon, du får inte kyssa mig mera! Det är bäst att det är slut mellan oss — jag är ingenting för dig mera — du tycker om någon annan, säg gör du inte? Jo, jag ser det på dig, Tomas! Du har inte varit sjuk, det är inte sant!