Hon stirrade på honom med en visionär glans i blicken.
— Jag visste hela tiden att du narrades, jag har sett dig gå förbi fönstret flera gånger, flera gånger!
Och hon sjönk ner i soffan med huvudet i händerna och grät.
Tomas ville sjunka genom jorden.
— Förlåt mig, stammade han.
En kanariefågel, som hela tiden suttit tyst på sin pinne i en bur framme vid fönstret, började nu kvittra, först sakta som om han bad om tillåtelse, sedan allt gällare och högre.
— Förlåt mig, upprepade Tomas bönfallande, förlåt mig! Jag har varit elak mot dig, Ellen, lilla Ellen, men jag skall aldrig vara det mera! Du måste se på mig och säga, att du förlåter mig och att du inte är ond på mig längre!
Kanariefågeln hoppade från pinne till pinne i sin bur, sträckte halsen i vädret och kvittrade och sjöng.
— Du kan inte förstå det, snyftade Ellen, nej, du kan inte förstå sådana dagar det har varit för mig — när jag har stått där bakom disken från morgon till kväll — och provat handskar på främmande damer — unga, vackra flickor, som du kanske känner och som få vara tillsammans med dig... eller när jag såg ut genom fönstret och du gick förbi. — Vet du Tomas, jag har gråtit hela nätterna —
Tomas tog upp sin näsduk, fuktade den i vatten och tryckte den mot hennes ögon, och slutligen kysste han hennes ögonlock.