— Nu får du inte gråta mera, sade han.
Hon satt tyst i sitt soffhörn med en kudde under huvudet och såg honom rakt i ögonen.
— Kan jag tro dig, Tomas? frågade hon. Bryr du dig verkligen något om mig?
— Jag bryr mig inte om någon annan än dig, sade Tomas.
Kanariefågeln började nu sjunga av full hals. Det skar i öronen; man kunde knappast uppfatta sina egna ord. Ellen reste sig hastigt och gick in i en garderob efter ett mörkt skynke, som hon omsorgsfullt bredde ut över buren och vecklade omkring på alla kanter, så att intet ljus trängde in.
Fågeln tystnade med ens.
Tomas hade tagit en stor, mörkfläckig snäcka från byrån bredvid soffan, vägde den i handen och höll den mot sitt öra. Snäckan fyllde hans hörsel med ett dovt, ihållande brus, som tycktes arbeta sig fram från något ställe djupt inne eller långt borta, och som kom honom att tänka på havet... och på ett namn, som han någon gång hade stått och ropat utåt havet. Ett namn, som han icke kunde glömma.
Ellen satt åter vid hans sida, och hennes blickar vilade i hans.
— Om du tycker om mig, så säg det tre gånger, bad hon skygg, förlägen, ännu med en tår i ögonfransarna.
Tomas sade det tre gånger.