Tomas brydde sig icke om att försvara sitt påstående.
Recke tog ett par cigarrer ur sitt fodral och stoppade i bröstfickan på Tomas. Därefter följde han med ett stycke uppåt Östermalm.
— För resten kan du mycket väl få låna en tia om du har lust, sade han då de skildes.
Tomas tackade och lovade att lämna igen den så snart som möjligt. Recke smålog skeptiskt.
— Jag är rik för närvarande, tillade han. Jag har varit hos tegelhandlaren vid Svartmangatan.
Det var icke kabeljo till middagen, utan kalvkotlett med blomkål.
— Det är sant, det har kommit ett brev till dig, sade modern då de stego upp från bordet. Det ligger inne hos dig.
Tomas stod vid skrivbordet i sitt rum. Han höll ett brev i handen och stirrade på det, blek av sinnesrörelse.
Han trodde icke sina ögon.
Det var samma kära, förställda handstil på kuvertet, som han så väl kände till från de många gånger lästa och omlästa små biljetterna sedan början av sommaren.