I trätrapporna upp till Johannes’ kyrkogård satt den svarta katten med de vita framtassarna ännu på sin dörrtröskel och solade sig. Tomas gav sig tid att stanna ett ögonblick och stryka honom över ryggen.
Märta stod i porten till huset vid Döbelnsgatan. Hon var mycket blek, och hennes ögon hade blivit så stora.
— Har du väntat? frågade Tomas lågt och med grumlig röst, medan han famlade efter hennes hand. Hon räckte honom den slutligen och lät honom trycka den.
— Nej, jag kom nyss, sade hon utan att möta hans blick.
Och hon sköt honom framför sig upp i trappan utan att säga något vidare. Han kunde heller icke tala. Vad skulle det bli av detta, vad ville hon säga honom?
Han såg hur hennes hand darrade, då hon satte nyckeln i låset.
De stodo tysta och stirrade på varandra mitt på golvet i förmaket. Allt var sig likt därinne: samma tunga luft och samma hemlighetsfulla gula dager. Genom ett öppet fönster trängde ljudet av trampande fötter från gatan.
Slutligen började Märta tala.
— Jo, ser du Tomas... jag kan inte leva utan dig... det är omöjligt, det går inte... och det var mitt fel alltsammans... det får gå hur det vill...
Hon kunde icke säga mera, ty hon fick icke fram rösten. Och hon hade två stora tårar i ögonen, då hon fattade hans huvud mellan sina skälvande händer och benådade honom med ett sommarregn av kyssar.