Pastor Caldén stod fortfarande försjunken i tyst meditation.
— Det är vackert, det här, sade han slutligen i en dämpad och inåtvänd ton.
— Ja, svarade Tomas.
— Men jag tycker inte om färgerna. Jag förstår mig inte på allt det röda... Se, vart man vänder sig, rött överallt, bara rött. Man kan ju stå och stirra sig blind på det.
Och han tillade lågt, liksom i tankar:
— Nej, vita blommor och vita själar...
Tomas stod och skruvade på sig. Pastorn märkte det slutligen, och hans ansikte återtog hastigt sitt vanliga uttryck.
— Jag ser att du har bråttom, sade han småleende. Adjö, hälsa din far!
Och han gick långsamt bort och satte sig att drömma på en av sofforna, mitt i det blida solskenet.
Tomas tog vägen genom en av de gränder, som föra ned till Roslagstorg. Han var ännu förvånad. Pastor Caldén brukade icke vara sentimental...