Tomas teg mystiskt.
— Det är åt en gammal fru, sade han slutligen. En gammal fru, som fyller sextio år i dag, och som jag måste betyga min vördnad, tillade han i en högtidlig ton, som angav att han om möjligt gärna ville bli trodd.
— Å, så du narras! Du känner inte någon gammal fru, som inte jag också känner.
Greta nöp honom i armen mitt på gatan så hårt, att det verkligen gjorde ont.
Hon hade blivit brun och röd av sin sommar nere i Skåne, och den lilla barmen hade fått en mjukare, mera medveten rundning.
— Du är bara avundsjuk för att inte du också får blommor, sade Tomas.
Och han drog henne in i butiken, köpte en stor, röd ros och stack den i bröstet på henne.
Hon rodnade av förtjusning, men hennes frågvishet ökades endast.
— Har du så gott om pengar? frågade hon, när de åter kommit ut på gatan. Var i all världen får du dem ifrån?
— Jag stjäl dem i en bank, svarade Tomas allvarsamt.