Greta sneglade på honom förskräckt. Hon fann i själva verket denna uppgift mindre omöjlig än historien om den gamla frun.
De följdes åt Birger Jarlsgatan fram; Greta var på väg till en väninna, som bodde ute vid Strandvägen. Hon hade äntligen fått sluta skolan och njöt nu av sin frihet i fulla drag.
Hon var tyst en lång stund, som om hon gick och tänkte på något hon icke riktigt vågade komma fram med.
Vid hörnet av Hamngatan skildes de.
— Vet du vad, Tomas, sade hon slutligen vid avskedet, jag vet mycket väl varför du inte vill bo hemma!
Greta hade blivit mycket röd, men såg honom fast i ögonen.
Tomas hade svårt att dölja sin oro.
— Nå?
— Mamma tror att det är för att du skall kunna komma hem hur sent som helst om nätterna utan att hon vet av det, och pappa tror att det är för att du skall kunna ha punschsvyckar hemma hos dig med dina kamrater och för att ni skall kunna sitta och spela kort till långt fram på morgnarna. Men det tror inte jag. Jag tror, att det är för att du känner något otäckt fruntimmer, som du vill vara tillsammans med!
Hon var så generad över det hon sagt, att hon hade gråten i halsen då hon slutade.