Tomas var lugnad.
— Nej, Greta, du dömer mig orätt, svarade han så allvarsamt som möjligt.
Hon såg tvivlande på honom; därefter skildes de och gingo åt var sitt håll.
Tomas tog vägen genom Berzelii park. Skuggan låg tyst och mörk under trädens ännu friska, blåaktigt djupgröna bladverk. Plötsligt stannade han. Var det icke Ellen, som kom emot honom därborta... I sin urblekta gråa kappa... Jo, visst var det Ellen! Det var för sent att vända om, och det fanns ingen sidogång i närheten, som han kunde slå in på... Vad skulle han säga henne? Han hade icke sett henne på över en månad. Sedan hade han skrivit till henne, att det måste vara slut.
Han borrade ögonen i marken och gick rakt fram. Då han åter såg upp, var hon borta.
Han vek av in i den trånga, krokiga gränden vid judiska synagogan och kom fram till Kungsträdgården.
Klockan var nyss tolv. De ännu sommartomma alléernas sandgångar lågo kalkvita i förmiddagens skarpa ljus, glest beskuggade av de halvvuxna trädens små neddammade, runda kronor. Utanför dramatiska teatern stodo ett par aktörer och gäspade med hattarna på näsan.
Tomas gick ned åt Blasieholmshamnen. Då han kom förbi Grand Hôtel, gick han in på Oriental för att dricka en vermouth.
Det var mera folk därinne än det brukade vara. De svårmodiga uppassarna, vilkas bleka skuggor förr likt fredlösa andar hade glidit fram och åter utmed väggarna i korridorernas dödsstillhet, hade försvunnit och blivit ersatta av odalisker i brokiga sidentrasor. Med dem hade publiken kommit; det dracks och röktes runtomkring. I en av alkoverna, där en röd gaslåga ständigt fladdrade i halvmörkret, satt löjtnant Gabel med ett halvt dussin andra unga officerare, av vilka några voro i uniform. De hade kommit in på unionsfrågan.
Tomas slog sig ned vid ett öppet fönster, på samma soffa där han hade suttit med Hall en av dagarna närmast efter sin examen, i slutet av april.