— Ja, det är dåliga tider — osäkra tider — jag gör dagligen förluster. Min herre är alltså medicine studerande. Ja, medikofilosofie kandidat, ja visst... Ja, som sagt, jag gör oupphörliga förluster...
Han trippade av och an i rummet med händerna på ryggen.
Förluster... Tomas hade den besynnerligt ängslande förnimmelsen att ha upplevat denna scen en gång förr. Han var fullkomligt förvissad om att han vid ett eller annat tillfälle hade hört samma klagande röst tala om en eller annan förlust, med ögonen spelande hit och dit.
— Och dessutom känner jag ju inte egentligen till min herres förhållanden...
Tomas vred sig på sin stol. Han visste icke vad han skulle svara. Han satt och stirrade på det färglysande titelbladet av en amerikansk detektivroman, som låg hopslagen på pulpeten med en remsa tidningspapper inskjuten som bokmärke mellan bladen. Borde han kanske resa sig och gå så gott först som sist?
— Hur var det — 300 kronor? återtog tegelhandlaren. Ja, summan är av mindre vikt. Med säkra namn både det och tjugu gånger så mycket. Utan säkra namn ingenting!
Säkra namn... Tomas förstod ingenting av allt detta. Med säkra namn kan man ju utan vidare omständigheter låna i en bank eller var som helst, och mot billig ränta... Varför skulle man vända sig till en tegelhandlare, om man hade säkra namn?
— Ja, svarade han kallblodigt, jag hoppas att de namn, som jag har på förslag, inte skola komma att förorsaka några svårigheter.
Tegelhandlaren betraktade honom förvånad.
— Jag hoppas detsamma, sade han med ett varmt och hjärtligt tonfall, som föreföll Tomas så gammalt och bekant, att han nästan blev rädd.